Hur dum får man bli?

Ledare i av Madeleine Grive i 20TAL nr 3: Dumhet

– Dum är jag inte, tänkte mannen, det är alltså mitt goda ämbete, jag inte duger till? Det var då också löjligt! Men det får man inte låta någon märka! Och så berömde han tyget som han inte såg, och uttryckte sin förtjusning över de fina färgerna och det vackra mönstret.

Ja, hur dum får man bli? Hur många låter sig inte fångas av dumhetens makt likt ämbetsmannen i H. C. Andersens Kejsarens nya kläder? I den lika klassiska som aktuella sagan kommer till stan en dag två bedragare som påstår sig vara vävare och kunna konsten att tillverka det vackraste tyg som tänkas kan. Färgerna och mönstret är inte bara utsökta, utan tyget äger också den förunderliga egenskapen att de kläder som sys av det är osynliga för varje människa som inte duger till sitt ämbete eller som är »otillåtligt dum«.

Männen erbjuder sig att sy en klädedräkt till den fåfänge kejsaren som nu hoppas kunna skärskåda sina ministrar. Av rädsla för att uppfattas som dumma och förlora makt låtsas alla i kejsarens närhet att de kan se vad som faktiskt inte finns. Också kejsaren medverkar i att upprätthålla denna charad. Det är endast genom ett barns ögon som det uppenbara till slut påpekas: kejsaren är ju naken!

20TAL samlar i detta nummer skribenter, författare och konstnärer för att vrida och vända på dumhetens alla skepnader. Vad tar man sig till med dumhet? Kan man diskutera med den? Kan man hänga ut den och förvänta sig effekt? Nej, men det går att försöka skada den, menar Lars-Erik Hjertström Lappalainen i numrets huvudessä. »Känslan av att dumheten håller på att ta över fullständigt sprider sig, och olika människor identifierar olika huvudtyper av dumhet: politisk korrekthet, extremhögern, yttrandefrihetskämpar, administratörsamhället osv«, skriver han.

Att skada dumheten är därför kulturens viktigaste funktion i samhället, att försöka »ta dess goda samvete ifrån den, göra dem som tjänar på dumheten bedrövade«.

I konstnären Annika Elisabeth von Hausswolffs verk The World as Amazement, Sadness and Stupidity sitter fyra personer på knä och ser på en enorm glob. Denna efterbild är suddig, censurerad. Bilden säger något om de begränsande filter med vilka människan kan se och förstå sin omgivning. Vare sig det rör sig om aktiva val eller en omedveten »inskolning«.